Första jobbveckan

Hej på er, hoppas ni mår bra. Jag har precis klarat av min första jobbvecka. Det har varit intensivt och så mycket att ta in, men så vad roligt det är att vara tillbaka. Jag kände att jag gick tillbaka precis i rätt tid, jag hade blivit alldeles för rastlös för att vara hemma längre. Jag har känt en helt ny sorts harmoni när jag åkt hem för dagen, att få vara bland kollegorna igen och få lite vuxet utbyte, att få känna sig uppskattad och behövd och göra nytta. Inte för att jag inte älskade att vara hemma med Nicholas, men jag behövde verkligen ett miljöombyte, inte bara prata bebis hela tiden, tillbringa dagarna med vuxna människor och få utmana hjärnan lite. Jag älskar den rollen jag har idag, att kunna få leda mitt team framåt, att få kunna förändra, effektivisera och utveckla. Jag njuter även ännu mer av tiden jag får med Nicholas (och Daniel) när jag kommer hem, längtar ihjäl mig hela vägen hem från jobbet. Alla de rädslor jag hade innan jag började jobba är verkligen borta, det känns så skönt, så rätt.
 
Vi har ju bytt kontor med sedan jag gick hem på föräldraledighet. Vi har byggt ett helt nytt kontor, med fem våningar, precis vid kajen. Utsikten från min plats är maaagisk. Hela kontoret är superfint och de har varkligen lagt krut på inredningen. Bjuder på några bilder nedan, tagna av Anders Bergstedst & Emelie Asplund. Magiskt är bara förnamnet.
 

Back to the reality

Hej på er, hoppas att ni mår bra och att ni haft en fin helg! Själv vaknade jag upp imorse med halsont, ont i huvudet och snuva, dock så har jag blivit bättre och bättre under dagen. Fick lite panik imorse, så jag börjar jobba igen imorgon, och vill inte börja veckan med att smitta ner alla kollegor. Jag har precis gjort i ordning allt inför min jobbstart imorgon, lagt fram kläder, packat ner allt nödvändigt i handväskan och lite annat fix. Det ska bli så himla roligt att få komma tillbaka igen, är så himla taggad.
 
I helgen blev Nicholas åtta månader, det firade han med att bli förkyld. Han blev egentligen förkyld tidigare i veckan och har varit det sedan dess, han mår dock lite bättre och bättre för varje dag, men snuvan och hostan sitter ju i som bara den. Han tar sig fram som en virvelvind här hemma, snart kryper han på riktigt, samtidigt har han börjat ställa sig mot allt och klättra på allt som kan klättras på, Daniel får en intensiv början på sin föräldraledighet helt enkelt.
 
I helgen har vi även tagit in utemöblerna och städat garaget, så skönt att ha det gjort inför hösten och vintern. Vi har även satt upp ett stort "staket" runt vår kamin här hemma, då vi snart ska börja elda och då får inte Nicholas kunna komma nära och bränna sig. Nicholas har även fått ett superfint tält i sitt rum, från sin farmor. Snart ska även hans säng flyttas in där också, något jag har lite blandade känslor för.
 
Ha en trevlig kväll allihop, så hörs vi av snart igen.
 
 Nya tältet på plats i Nicholas rum.

Liten blir stor

Nicholas kryper ju inte ännu, han har ålat sig fram i flera månader, tar sig fram genom att krypa med benen men har inte fattat det här med armarna riktigt ännu. Han har därför inte heller prövat på att dra sig upp till ståendes via möbler, förrän alldeles nyss. Med hjälp av vardagsrumsbordet tog han sig upp från liggandes till ståendes på bara en sekund i förra veckan, och likaså lärde han sig att dra sig upp till ståendes via sängkanten i hans säng i helgen. Vi har ju fortfarande hans säng på högsta höjden, eller hade. Han gjorde nämligen en volt över sängkanten och ner i vår säng i måndags morse, allt gick på en sekund och han blev lyckligare än lyckligast när han förstod att han tagit sig ut från sin säng till vår. Så det vara bara att justera ner sängen till lägsta nivån med en gång. 
 
Nu står han där, med hjälp av sängkanten, varje gång han sovit klart och vill upp. Det känns ändå som ett stort steg, det här att han ställer sig upp själv. Det är galet vad tiden går fort, jag önskar någon bara kunde stoppa klockan för ett tag, vill inte att han växer mer nu, han är så liten och gosig och jag vill bara gosa in mitt ansikte i hans kinder mest hela tiden. Det kommer jag ju inte kunna göra hur länge som helst, menar jag.