Liten blir stor

Nicholas kryper ju inte ännu, han har ålat sig fram i flera månader, tar sig fram genom att krypa med benen men har inte fattat det här med armarna riktigt ännu. Han har därför inte heller prövat på att dra sig upp till ståendes via möbler, förrän alldeles nyss. Med hjälp av vardagsrumsbordet tog han sig upp från liggandes till ståendes på bara en sekund i förra veckan, och likaså lärde han sig att dra sig upp till ståendes via sängkanten i hans säng i helgen. Vi har ju fortfarande hans säng på högsta höjden, eller hade. Han gjorde nämligen en volt över sängkanten och ner i vår säng i måndags morse, allt gick på en sekund och han blev lyckligare än lyckligast när han förstod att han tagit sig ut från sin säng till vår. Så det vara bara att justera ner sängen till lägsta nivån med en gång. 
 
Nu står han där, med hjälp av sängkanten, varje gång han sovit klart och vill upp. Det känns ändå som ett stort steg, det här att han ställer sig upp själv. Det är galet vad tiden går fort, jag önskar någon bara kunde stoppa klockan för ett tag, vill inte att han växer mer nu, han är så liten och gosig och jag vill bara gosa in mitt ansikte i hans kinder mest hela tiden. Det kommer jag ju inte kunna göra hur länge som helst, menar jag.
 

Mammis

Mormors hjärta (och busunge)! <3

Svar: <3 <3 <3
Ella Sevieri