Sju månader

Just nu ligger han och sover förmiddag, vår sju månader gamla bebis. Fast en bebis, det är han ju nästan inte längre, han känns mer som ett litet barn, trots att han är så liten. Tänk vad han har utvecklats bara den sista månaden, han har fått sin första tand, lärt sig att ta sig fram på egen hand, lärt sig äta riktig mat, börjat sova hela nätter, älskar numera även att krypa upp i famnen och bara mysa. Denna kärlek jag känner för den här lilla killen växer för varje dag, det är så sjukt. På kvällarna när han har lagt sig så längtar jag till nästa morgon då jag ska få träffa honom igen, det är verkligen så häftigt.
 
Det är bara en månad kvar tills att jag går tillbaka till jobbet igen, och Daniel tar över föräldraledigheten. Jag har nu börjat få lite ångest över det här, inte för att jag inte vill tillbaka till jobbet, utan för att jag inte längre får spendera hela veckordagarna med att mysa in mitt ansikte i hans kinder. Jag vet ju att Daniel och Nicholas kommer ha en fantastisk tid här hemma, men jag är ändå lite ledsen över att behöva missa hans utveckling, alla framsteg som kanske sker medan jag är på jobbet. Men ska det vara rättvist så ska det, självklart ska även Daniel få vara med och dela på Nicholas barndom, och jag är så glad för att Nico har en pappa som själv valt att dela på föräldraledigheten, 50/50.